Strawbs

Om coronapandemin har haft något positivt med sig, är det att så många artister har haft tid att skapa nytt material. Det är också fallet med de brittiska progressiva folkrockarna Strawbs. Under fjolårets lockdown spelade de – i sina respektive hemstudior – in sitt nya album Settle-ment (deras mellan 22:a och 27:e, beroende på hur man räknar).

Settlement känns som något av ett temaalbum. Skapad i skuggan av covid-19 finns det antydningar och anspelningar till viruset i både musik, texter och i låttitlarna. Naturligtvis tvetydigt, men sådana tolkningar är inte långsökta.

Strawbs har ett visst rykte och lever helt upp till det. Inga genrer och stilar som förväntas av dem har lämnats därhän. Titelspårets tunga progressiva rock, pianoledda lyriska ballader som Strange times och Quicksilver days; Judgement day, delvis i 5/4-delstakt; folkrockiga Each manner of man med hammondorgel och cembalo; iriskt klingande The visit med flödande mandoliner och akustiska gitarrer; den afrikansk-inspirerade instrumentala Flying free med härligt flödande bas av gästande sydafrikanen Schalk Joubert; och rockaren Chorale, där de tar till den stora kyrkorgeln, i före detta medlemmen Rick Wakemans anda. 

Gruppens huvudkompositör och huvudsångare Dave Cousins röst har påverkats av tiden men känns ändå vital och engagerad, till och med desperat när det gäller att framföra sitt budskap. För Strawbs är inte opåverkade av sin egen samtid. De är trots allt bandet som hade en hit på 1970-talet om att vara medlem i fackföreningen.

De skulle ha firat femtioårsjubileum i fjol. Och de må ha blivit äldre men de har fortfarande mycket att erbjuda.