Khalab & M’berra Ensemble

I Mauretanien, nära gränsen till Mali, ligger flyktinglägret M’berra, en tältstad med över 50 000 invånare, huvudsakligen maliska tuareger. Lägret har också fått ge namn till den löst sammansatta grupp musiker som på plats mötte den italienske electroproducenten och discjockeyn Khalab (Raffaele Constantino) för fyra år sedan. Musikerna använde redan sin musik som ett redskap för solidaritet och projektet de inledde med Khalab var delvis för att hjälpa dem att återfå sin värdighet och, inte minst, för att bevara deras identitet som tuareger.

Tuaregernas så typiska, böljande, repetitiva gitarrmönster ligger ofta i frontledet. Gruppen har flera elgitarrer, men också de traditionella instrumenten tehardent (tresträngad luta), imzad (ensträngad fiol) och trummorna tinde och djembe. Khalab lägger till sin västeuropeiska studioteknik och arrangerar fräckt men ganska vördnadsfullt. Det känns inte som att han har något självändamål. Han beskriver sin metod som ”docu-fiction”, för det är inte helt frågan om regelrätta fältinspelningar.

Musikernas bidrag är de stolta, vemodiga, dansanta melodierna. Khalab orkestrerar i studion, lägger till syntar och beats, skapar nya atmosfärer. Som de oroande syntdronerna på Desert storm. Medan drivna Curfew leds av ett snirkligt, akustiskt riff på tehardent, senare uppbackat av en elgitarr, till en intensiv syntbas och klaviaturer (som under några ögonblick fick mig att tänka på Bo Hansson!).

Andra spår har drag av radiodokumentär, eller någon sorts musique concrète. Att flera av inspelningarna har en viss lo-fi-kvalitet stärker det intrycket; Khalab har inte velat överproducera och polera grundkänslan i musiken: The griot speaks är precis det, en griot som talar till musiken. We are M’berra är som en intervju hämtad ur en nyhetsrapport. Dancing in a desert moon har drag av Eno/Byrnes banbrytande My life in the bush of ghosts.

M’berra är en musikalisk dialog mellan tuaregernas tradition och Khalabs beats och elektronik. Som en tuaregmusiker säger i cd-häftet, ”att blanda genrer håller traditionen levande”. Ändå känns det rätt att en inspelning av en tuareg-gitarr utan techno-behandling och pålägg får skivans sista ord.