The Furrow Collective

Dela den här recensionen:

De fyra etablerade soloartisterna Emily Portman (banjo, concertina, wurlitzer, sång), Lucy Farrell (fiol, viola, piano, såg, hackbräde, sång), Rachel Newton (harpor, fiol, viola, sång) och Alisdair Roberts (gitarrer, sång) har kommit samman igen för att producera sitt andra album under namnet The Furrow Collective.
Wild hog tar vid där den lysande debuten At our next meeting (2014) och ep:n Blow out the moon (2015) lämnade oss, men har samtidigt utvecklat och raffinerat stilen. Instrumentarrangemangen är underfundiga men underdrivna och rösterna övertygande och stämsången kort sagt imponerande.
The Furrow Collective plöjer vidare i sin utvalda fåra av traditionella sånger med sorg, förlorad kärlek, svek och död som huvudsakliga motiv, även om de ställer premisserna lite på huvudet på den härliga inledande titellåten Wild hog in the woods, som framförs i en paradoxalt klämkäck appalachisk old-time-version.
Stämsången är som bäst på den kusliga balladen Willie’s fatal visit där ett spöke sliter sin före detta älskare i bitar – allt till ett grundläggande komp på banjo och tremologitarr. Medan man har låtit fantasin flöda för det obehagliga arrangemanget (ödsligt piano, vevliredrone, dissonanser) till Polly Vaughn, där Jimmy, som är ute och jagar, misstar sin älskade för en svan och skjuter henne.
Att höra fyra starka personligheter samarbeta på lika villkor, deras respektive stilar – instrument, solosång, stämmor – sträva mot ett gemensamt slutresultat, är inget mindre än en ren njutning.
I ett ord – mästerligt.