Noam Pikelny

Dela den här recensionen:

Punch Brothers-medlemmen Noam Pikelny får ur sig en soloskiva. Solo, som i helt allena. Bara han och en banjo eller en gitarr. Denne Chicago-son är numera bosatt i trendiga Brooklyn, New York, och har lyckats bli en av de mest omtalade banjoisterna idag. När han inte nomineras till Grammys eller sitter på talkshows och spelar Duelling banjos med Steve Martin så jobbar, jobbar, jobbar han. Ena stunden spelar han vackert medan Aoife O’Donovan sjunger ännu vackrare, nästa inhystar han lovord från Steve Earle i Lira-intervjuer.
36 år gammal har han nu skapat en mycket njutbar soloskiva i ordets rätta och allra mest bokstavliga bemärkelse. Så briljant är han på sina vintage-instrument, och på att balansera den tekniska skickligheten med att bibehålla den så relevanta kommunikationsförmågan med lyssnaren. Bluegrass, lika blå folk och country i många nyanser, trots att det blott är Noam Pikelny vi hör. Ja, och den nordamerikanska musiktraditionen förstås. Det är den som genomsyrar låtvalet, vare sig det rör sig om eget eller lånat material. Elliott Smiths låt Bye får sig en sig en närmast klassisk touch här. För första gången i sin karriär sjunger Noam Pikelny också, med en baryton som kanske inte helt matchar hans strängaspel men som fungerar mer än väl.
Nu vill jag se Noam Pikelny live, helt solo, på svensk mark. För det där ”Universal favorite” inbegriper väl även Sverige va?