Sarah Jarosz

Dela den här recensionen:

Om det funnes någon musikalisk rättvisa i världen så borde Sarah Jarosz sälja löjliga mängder plattor och ständigt spela för utsålda arenor. Dessvärre föredrar ju pöbeln lättsmält örongodis utan större finess så chansen är väl inte speciellt stor. Men kanske kan Jarosz fjärde soloalbum ändå bidra till att hon kommer ytterligare en liten bit på vägen. För den blott 25-åriga multiinstrumentalisten visar med Undercurrent att hon är en av sin generations mest kompletta artister (och inte bara sin generations, för övrigt). Det är något med sättet som hon skapar och bygger sin musik, där hon lägger varje väl avvägt lager till nästa, som gör att musiken fångar och drar in. Det är snyggt, intelligent och finessrikt och ger en god inblick i Jarosz instrumentella briljans utan att det blir en poänglös uppvisning. Bitvis är det avskalat och till synes enkelt, men om man lyssnar noggrannare hör man låtarnas komplexitet.
Jarosz som slog igenom som mandolinspelande underbarn på bluegrassfestivaler har här helt lämnat mandolinen hemma och låter i stället gitarr och oktavmandolin skapa grunden för de känslofyllda och melankoliska låtarna. Dessutom dyker banjon bara upp på en av låtarna, vilket innebär att Jarosz i och med Undercurrent tar ytterligare ett steg bort från den progressiva bluegrassen. Samtidigt innebär avsteget från de mest experimentella arrangemangen på föregångaren Build me up from bones att lyssnaren kommer närmare. Jarosz berättaren kommer mer till sin rätt och hennes varma altstämma har aldrig låtit bättre.