Walter Smith III

Dela den här recensionen:

Att han kraschade internet är att ta i, men mitt sociala medier-flöde var i alla fall fyllt med denna amerikanske supersaxofonist (om vi får tro internet) när han spelade i min hemstad. Och ja, vi kan tro internet. Med en helt fantastisk ton, otroligt driv och en lätthet i spelet som många bara kan längta efter är det kanske inte konstigt.
Mest gillar jag när han är helt ensam eller i duo med gästen Joshua Redman eller som i Social Call med den andra gästen, basgiganten Christian McBride. På något sätt lyckas han med konststycket att fylla upp allt som behövs. Det är busy och lättsamt på samma gång och stöddigt nonchalant i sin lätthet.
Det är i princip bara gamla jazzstandards på albumet som han, precis som en jazzmusiker ska, gjort till sina egna. Kanske blir jag lynchad nu, men för att anmärka på något så är det att kompet i all sin svängighet spelar aningen på den säkra sidan. Det blixtrar liksom inte riktigt till. Som att de respekterar solisten lite väl mycket. Men i Eric Harlands trumsolo på Shorters Adam’s apple och Christian McBrides bassolo i Smiths original Contrafacts styr de ändå upp den saken.