Gordon Giltrap

Dela den här recensionen:

Gordon Giltrap började sin karriär som folksångare under 1960-talets engelska folkrevival. Med tiden utökade han sin musikaliska palett genom att hämta inspiration från barock och renässans, för att senare ta steget in i progrocken. Giltrap har dock ständigt haft en märkbar tå kvar i den inhemska folktraditionen.
The peacock party, från 1979, är en instrumental skiva, inspirerad av figurerna från barnboken med samma namn, med dikter av George E Ryder, och teckningar av Alan Aldridge och Harry Willock. Med den fick Giltrap möjligheten att rejält återknyta banden med sina traditionella rötter. För efter det inledande, fullskaliga prog-idiomet på Headwind – the eagle, med stundtals gnistrande elgitarr av Giltrap, är det främst akustisk gitarr och fingerplock som gäller; det är vildsint ragtime på Magpie rag, svävande barock-jazzvals på Hocus pocus, romanticism på Black Rose – the raven, dansant på Jester’s jig.
Arrangemangen är luftiga och varierade, Giltraps gitarrspel inspirerat, avancerat och vackert. Bland de kompetenta musiker som ackompanjerar Giltrap märks bland andra Fairport Conventions Ric Sanders (fiol) och Gryphons Richard Harvey (blockflöjt, krumhorn). Fyra bonusspår.
Giltraps nästa skiva, Airwaves, kom 1982. Vid det laget hade han drabbats av idétorka och gav sitt band en chans att bli involverade i kompositions- och skapandeprocessen. Resultatet har blivit en betydligt spretigare produkt med åttitalistisk jazzrockfusion med tämligen opersonliga och oangagerande arrangemang.
Trots tekniskt sett oklanderligt spel från alla inblandade – och då speciellt Giltraps gitarrspel – är mycket av detta inte vidare minnesvärt. Med undantag av några akustiska gitarrlåtar: närmast flamenco-inspirerade El Greco, bitterljuva Haunted heart, keltiskt klingande och pastorala Reaching out och den korta, tredelade bonussviten The snow goose, allihop komponerade av Giltrap själv.