Sam Lee & Friends

Dela den här recensionen:

Sam Lee kan nog sägas vara den brittiska folkmusikens Joe Labero. Med en välfylld trollerilåda skapar han magisk musik, något utöver det vanliga. Ni som älskar att skråla med i I’m a rover and seldom sober får nog problem här. I sin värld av mystiska tongångar släpper Sam Lee redan i inledande Jonny O’ the Brine loss hela arsenalen av udda men väl genomtänkta instrument, såsom ukulele, keyboards, percussion och bläckblås, och som filiokuset i detta trick en enkelbeckasins spelläte.
Till det yttre ser Sam Lee ut att vara en ganska beskedlig yngling, och hans sång är mjuk och försiktig men alls inte vek. Melodiskt är sångerna egentligen ganska lika varandra så utan den så fantasifulla magiska ljudmattan hade detta inte alls varit samma stora upplevelse.
Fast det är kanske en sanning med modifikation för på slutet, i Lovely Molly, kompas Lee av Roundhouse Choir och så i Moss house av Arthur Jeffes på ett piano och det är ganska mäktigt där också.
Fler udda instrument måste här upplysas om, för att det ska finnas en liten chans att ana hur trollkarlen Lee bär sig åt:den indiska tramporgelsläktingen utan klaviatur, sruti-box, den finska melodicittran kantele och så en fullständigt normal banjo.
Sam Lee tackar i cd-häftet i princip alla som ens varit i närheten av honom under inspelningen, verkar det som. Så det vore förmätet att inte nämna hans eminenta kompband, Friends. Nämnas bör naturligtvis även de traditionsbärare, många av resandefolket, av vilka Sam Lee lärt sig sångerna och hämtat inspiration till de musikaliska trollformlerna.