Lina Nyberg

Dela den här recensionen:

Lina Nybergs sista del i den fina trilogin som började med Sirenades och Aerials, tar ytterligare ett kliv för att landa på nya musikaliska fält hon inte varit förut, så vitt jag vet. Det är respektingivande och njutbart. Förutom till den egna gruppen har Lina Nyberg denna gång skrivit och arrangerat musik för Norrlandsoperans symfoniorkester med 47 medlemmar inklusive dirigenten Anna-Maria Helsing.

Som i resten av trilogin bjuds en dubbel-cd, en skiva med Norrlandsoperan och en med Lina Nyberg Band (som består av pianisten Cecilia Persson med känsla för flödet och att slå an rätt tangent vid rätt tillfälle, gitarristen David Stackenäs som släppt på sin Derek Bailey-taggighet och här lutar mer åt Sonny Sharrock, kontrabasisten Josef Kallerdahl med några rys-sköna stråkdrag och sist Peter Danemo på trummor och elektronik smakfull som få). Ensembleklangen står i centrum när orkestrarna framför hennes vindlande och kluriga kompositioner. Det gäller både sången, symfoniorkestern och bandet.

Symfoniskivan Nature är pampigt bildrik och böljande med en smula sentiment i tonspråket och överraskande detaljer. Rösten är sammanvävd med musiken, och hon sjunger fantastiskt. Förra skivan Aerials stråkkvartettmusik är djärvare, Nature är inne på en bredare väg. Den skulle nästan kunna vara filmmusik i en välgjord Disneyproduktion – en som till exempel handlar om Sarah Vaughan och jorden, i stället för Elsa, Anna och Olof i Frost. I det storslagna finns den traditionella jazzkänslan kvar.

Kvintettskivan Human har fyra egna tonsättningar och tre tolkningar, varav två bossanovor. I de icke-brasilianska låtarna händer en annan överraskning. Plötsligt hör jag likheter med Steve Lacys grupper med Irene Aebi. Aebi är närmast en konstsångerska med ett jazzstelt sätt att närma sig musiken, men smidig när det gäller att följa både melodi och text och smälta ihop dem. Just denna sammansmältning lyckas Lina Nyberg med, hon närmar sig konstsången, men utan att släppa på sin jazztajming.