Aziza Brahim

Dela den här recensionen:

Aziza Brahim är en kvinna med många roller i kultursektorn: sångerska, låtskrivare, musiker, producent och skådespelare men kanske framförallt en talesperson för folk från Västsahara. Själv föddes hon i ett flyktingläger. På senaste albumet fortsätter hon att uppmärksamma världen på de orättvisor och den ofrihet hennes eget folk tvingas genomlida. Hon sjunger om det hårda flyktinglivet, om landminor men också om drömmen om ett eget land. En låt tillägnar hon sin mor.
Denna akustiska skiva är mer melodisk än riktigt traditionell musik från Västsahara. Azizas själfulla, melankoliska stämma blandas med gitarrer och elbas, slagverk samt tabal – traditionell handtrumma från Västsahara – som hon själv spelar. För det mesta sjunger hon på sitt modersmål, ibland på spanska. Eftersom instrumenteringen är sparsam hamnar hennes röst i förgrunden. Här och där märks influenser från långsamt gungande ökenblues. Skivan är producerad av Chris Eckman, som också producerat ökenbluesbandet Tamikrest. Sorgligt melankolisk men otroligt vacker skiva från Västsaharas musikaliska sändebud.