Joan Osborne

Dela den här recensionen:

Joan Osborne är sångerskan som efter ett par megahits i slutet av 1990-talet, One of us och St Teresa, spåddes en lysande internationell karriär men i stället försvann i den kompakta nine eleven-röken. För henne innebar det en omstart på en mindre uppmärksammad nivå där, får man förmoda, lönekuvertstolkningar av traditionella jullåtar varvats med hörvärda närkamper med blues, soul, rock och modern country.
Här tar hon sig an ett dussin låtar av Nobelpristagaren Bob Dylan och gör det med såväl ära som känsla i behåll. Sättningen och arren är enkla, som gjorda för att spelas på mindre ställen i närkontakt med en publik. Det hindrar nu inte på något sätt egensinniga tolkningar. Den påtänt ystra Rainy day women #12 #35 blir här laidback, Highway 61 revisited får något finstilt sydstatsgungigt över sig medan The Mighty Quinn tar på sig ett stilla gospel­sväng. Och så vidare i alla tretton spår. Joan Osborne sjunger självklart bra men förmår också mejsla fram orden så att innebörden i texterna lyser i all sin mångtydighet.