Anders Färdal

Dela den här recensionen:

Jazzen är till sin natur ofta dialogisk, musikerna lyssnar och svarar på varandras infall på olika sätt. Det kan vara argumenterande samtal, filosofiskt vindlande eller delande av historier ur livet och med olika temperament. När gitarristen Anders Färdal gör albumdebut i eget namn är hans jazz att likna vid förtroliga samtal, som känns både trygga och rätt anspråkslösa. Men bakom det trygga visar sig musikerna ha massor att berätta, bara man tar sig tid att höra alla fina idéer och nyanser. För det är en jazz som inte tränger sig på, snarare rullar den på utan åthävor och skapar på sitt sätt egna rum. Det finns en helt suverän andning i musiken som tillsammans med värmen musikerna emellan gör skivan till en riktigt angenäm bekantskap.
Förutom Anders Färdals elektriska och akustiska gitarrer hörs framlidne Magnus Perssons trummor och Patrik Bomans kontrabas. Slagverkaren Tiago Loei medverkar på de två spår som spelades in efter Magnus Perssons frånfälle. På skivan blandas egna kompositioner med låtar av storheter som Jobim, Mancini och Parker. En jazz med stark förankring i traditionen som ändå blir som ny i händerna på dessa känsliga musiker.