Melanie Dekker

Dela den här recensionen:

För en kort stund – säg två tre låtar in på Secret spot – var jag beredd att göra som kungen och vända blad. Ignorera mina tidigare intryck av Melanie Dekker (i Lira #3 2014 skrev jag en ganska gnällig recension över hennes album Distant star) och ge henne en ny chans. Kanske hade jag ändå missbedömt den kanadensiska sångerskan. Det börjar ju så fint här med charmigt småputtriga Memories of you, där en återkommande lekfull akustisk gitarrslinga håller ihop låtbygget som kröns av oemotståndliga shooo-bop-bop-körer. Front row, som stoltserar med tydlig Tom Petty-känsla, tar över som låt nummer två och skickar så småningom lyssnaren vidare in i den inspirerande More human där kompet utgörs av ukelele, piano och cello. Udda kombo? Kanske, men resultatet blir oväntat hudnära och avskalat. Och här någonstans tänker jag att Melanie Dekker kanske inte är så dum ändå.
Och sen kommer raset. Låt på låt med samma intetsägande slätstrukna countrypop som på tidigare album. Visserligen inte överproducerad, men samtidigt extremt ounik. Albumet avslutas visserligen med två avslappnat gungiga låtar som färgas vackert av elpiano, men de bidrar mest till en känsla av spretighet. Dessvärre får jag nog hålla fast vid min tidigare analys: det finns för mycket bra musik här i världen för att slösa tid på Melanie Dekker.