Magnus Båge

Dela den här recensionen:

Just som man trodde sig ha räknat ut riktningen på det här albumet, så överraskas man av en plötslig kursändring. För nog är det svårt att få musik att låta mer vänlig än den som flöjtisten Magnus Båge gör tillsammans med pianisten Lars Jansson, basisten Fredrik Jonsson och trummisen Christer Sjöström i de första spåren på Satori. Det är melodiskt, det är rena harmonier och ingen utmanande rytmik eller dynamik – allt är trevligt och alla är glada.
Men så kommer titelspåret, och musiken byter skepnad. Borta är konsonansens konsensus, och vid tar ett antal spår där atonalitet och dissonans tillåts råda. För Båge, med bakgrund inom den klassiska musiken, skulle det kanske kallas konstmusik. För övriga är det snarare frijazz. Men oavsett benämning är det ett fruktbart möte – och när musiken sedan återgår till de snälla tongångarna så dröjer sig en viss känsla kvar, en känsla av djup. Och den lyfter faktiskt det här albumet, som annars hade riskerat att utplånas av för mycket välvilja.