Sara Parkman

Dela den här recensionen:

Med sitt första soloalbum Sara Parkmans Skog visar musikern och aktivisten Sara Parkman ännu en gång att hon är den unga generationen folkmusikers stora geni. Det är många år sedan jag hörde någon som på allvar tog den svenska folkmusiken någonstans där den aldrig har varit förut, men Parkman gör det med en sällan skådad självklarhet. Skivan har redan fått stor uppmärksamhet långt utanför folkmusikscenen, och det välförtjänt.
Det är folkmusik förvandlad till storslagen pop och tung klubbmusik utan att förlora sig själv på vägen. Massiva ljudmattor med syntar, elgitarrer och trummor som lyfter upp fioler och trallar och exploderar som fyrverkerier på en stjärnlös natthimmel. Det är ett välproducerat sound med mycket effekter och pålägg, med ett effektivt användande av kontraster och ett mästerligt klangskulpterande.
Samtidigt har musiken en stark närvaro och en nerv som nästan går att ta på. Mitt i allt det episka finns skörhet och intimitet, allt det där som annars lätt försvinner i produktionen. Många av låtarna är instrumentala eller med ordlös sång, vilket ger extra tyngd åt de sparsmakade texterna. Även i texterna har Parkman en egen stil, där varje ord vägts på en guldvåg. Ett genomgående tema är att få vara svag, kanske framförallt inför sig själv. Ändå vibrerar hela skivan av styrka och självsäkerhet. Musik att gråta till, musik att hämta kraft ur.