Sekou Kouyaté

Dela den här recensionen:

Själva ljudbilden påverkar oss mer än vad vi kanske tänker på. Musiken? Visst, såklart. Men en stor del av det där sagolika skimret du förhoppningsvis hittar i en del musik ligger nog ofta i själva produktionen, klangerna och ljudbilden.
Tänker på detta när jag lyssnar på Sekou Kouyatés album Sabaru. Det är en på många sätt fantastisk platta men det är något i hur, speciellt, sångerna, de vokala spåren, producerats som gör mig lite avmätt. Alltför välproducerat och välspelat och i slutändan lite, nästan, lamt. Okej radiopop men inte så mycket mer. Saknar också de där magiska, mäktiga kvinnokörerna som färgat många tidigare inspelningar. När jag sen ser att skivan är inspelad i Köpenhamn kan jag inte låta bli att se det som en anledning till allt detta.
Det är det ena: sångerna på Subaru är fina absolut men, nej, mig engarerar de inte tillräckligt. Det andra är Kouyatés kora och de delar av skivan där den verkligen får ta plats och breda ut sig: där och då är den här skivan närmast perfekt och vackrare än det mesta annat. Inte lika meditativt som hos Toumani Diabaté men mer böljande och gungande som regnbågen i toner i stället för färger om den kunde visa sig så.
Kouyaté har tidigare liknats vid en korans Jimi Hendrix men så här välproducerad och akustisk har i alla fall jag aldrig hört denne. Koraspelandet får mig här mer att tänka på någon harpist, säg Dorothy Parker eller Alice Coltrane, och hur de också kan ha förmågan att förhäxa med skönhet.