Anne Mette Iversen

Dela den här recensionen:

Norska basisten och kompositören Anne Mette Iversen släpper två sinsemellan olika men också på sätt och vis lika skivor back-to-back.
Skivan Round trip är senaste släppet från hennes mer än tio år gamla kvartett, som här utökats till en kvintett. Gruppen har sina rötter i New York 2002 och förutom Iversen själv på bas ingår John Ellis på tenorsaxofon, Peter Dahlgren på trombon, Danny Grissett på piano samt trumslagaren Otis Brown III.
Round trip påminner mig mycket om en annan basistfrontad grupp med snarlik sättning, nämligen Dave Holland Quintet. Snirkliga melodier och riff, groove- respektive swingbaserade låtar samt muskulöst saxofonspel förekommer i båda grupperna. Hollands grupp har vibrafon som ackordinstrument i stället för piano, vilket ger ett luftigare men inte nödvändigtvis bättre anslag. Pianots närvaro i Iversens Quartet +1 ger skivan en mer traditionell inramning men tro inte att det är gammal skåpmat de dukar fram. Det är välkomponerat och dito arrangerat. Musikerna lyssnar in varandra och tvekar inte när det gäller att visa framfötterna. En platta jag kommer att återvända till för hårt sväng, knivskarpa solistpartier och vackra ballader.
När Iversen omlokaliserade till Berlin 2012 startade hon en ny grupp som fick namnet The Ternion Quartet. Sättningen är snarlik men med andra musiker och utan piano. Tillsammans med altsaxofonisten Silke Eberhard, trombonisten Geoffroy De Masure och trummisen Roland Schneider plockar Iversen fram kompositioner som kräver något mer av lyssnaren än vad låtarna på Round trip gör. Här blandar Iversen friare partier med genomkomponerat material och det tar ett tag, måste jag erkänna, innan jag verkligen kommer in i musiken. Men när jag väl fattat galoppen är det en mycket tilltalande resa jag som lyssnare får följa med på.
Av de båda skivorna kommer jag nog att återvända oftare till Round trip men Ternion Quartet har även den en självklar plats i min skivhylla.