Gubbaduon

Dela den här recensionen:

Den smått legendariska Gubbatrion som under 1990-talet fördjupade sig i den folkliga musiken kring förra sekelskiftet, har nu blivit Gubbaduon. I duon finns Sven Ljungberg och Mats Edén kvar, båda riksspelmän på enradigt dragspel och Mats även framstående fiolspelman.
I några låtar förstärker Leo Sander musiken på sin cello. Med durspelen lyfter de på den nya skivan fram en äldre värmländsk repertoar, en enkel jordnära musik som spelades och hittade sitt uttryck redan under 1800-talet. En tid  då enradiga och tvåradiga durspel var självklara och tillgängliga i folks vardag och till dans.
Mats Edén, Leif Stinnerbom med flera var under 1970-talet ute i det värmländska landskapet för att söka spåren efter den gamla lokala musiken bland spelmän i byarna. Vad de då hittade var en lustfylld och kraftfull dragspelsmusik, där durspelet med sin ursprunglighet hade en särställning. Här inspirerades de av de slagdängor som förmedlades av spelmannen Oskar Andersson från Mangskog, varav ett stort antal finns med på skivan. En annan betydande föregångare var Magnus Olsson från Arvika, omtalad för sitt spel av Jössehärads-polskor. Bland skivans 27 låtar kommer alla i tradition från västra delen av Värmland.
Gubbaduon vill med sin musik hylla de gubbar och gummor som genom åren hållit kvar de låtar och det spelsätt som duon i dag med stark inlevelse förmedlar. De båda durspelarna skapar en tät stämning kring varje låt som också blir ett uttryck för den tid musiken utvecklades i. Som att sitta hemma i en spelmans kök eller att roa sig till fest. Ett durspel tar fram den enkelt gjorda musiken genom att varje ton görs för sig. Instrumentets inbyggda begränsning måste därför vändas till sin styrka. Med detta lyckas Gubbaduon.