Emmeluth’s Amoeba

Dela den här recensionen:

Inte så lätt men ett försök att karaktärisera de toner som kommer ur danskan Signe Emmeluths altsaxofon: målningar med pensel och skisser med penna, undersökningar som blir beskrivningar, något diffust som breder ut sig utan tydliga begräsningar, musikaliska äventyrsresor i känslor …
Polyp är debutalbumet för hennes dansk-norska grupp Emmeluth’s Amoeba. Se – och hör – det börjar direkt med ett par typiska ord: alltså ”polyp” och ”amöba”. Det första syftar på havsanemonernas rörelser och det andra är benämningen på ett urdjur alternativt en urväxt. Som i betydelsen att vi tar det igen, från början.
Varje spår har ett liknande, beskrivande namn. Vad kom först: musik eller namn? Föreställ dig hur musiken kan låta och den låter så. I titelspåret gestaltas ett långsamt förflyttande med Emmeluths sax och Christian Balvigs piano i samtal, promenerande eller dansande. Magma är stökigare, här kommer Ole Mofjells allt slamrigare trummor in före saxofonens och pianots toner. Också i Kolibri slår trummorna ihop med Emmeluth som nu spelar friform – fast som en kolibri, så ljusa toner, på speed. Dans är lätt, tystlåten och luftig med Karl Bjorås spröda elgitarr som fyller ut och håller ihop. Och Ladybug sen då: skojfrisk. Saxen attackerar pianot som försvarar sig medan trummorna ligger bakom som kvällssyrsor.
Hur mycket av musiken bestäms av Signe Emmeluth? Hade tänkt skriva att hon är konstnären och de övriga hennes assistenter. Lite sant men, ju mer jag lyssnar, också orättvist. Piano, gitarr och trummor kan ibland påpeka något annat, få in egna toner och rytmer. Genre: från komponerat till improviserat, från konstmusikaliskt till friform och avantgarde – fast inte hårt och tufft utan vänlig och försynt friform.