Sarah McKenzie

Dela den här recensionen:

Det är alltid en glädje att gilla en skiva redan från början. Sarah McKenzies Paris in the rain har jag lyssnat på många gånger de senaste tio dagarna. Det är nästan omöjligt att inte dra paralleller till Diana Krall, med tanke på att det handlar om en god pianist och vokalist som blandar standards från The Great American Songbook med egna kompositioner och nya arrangemang. Men Sarah McKenzie är yngre, lite fräckare, har lite mer moderna sättningar, lite mer ös, samtidigt som hon är trogen idealen i bakgrunden.
Det intrycket förstärks när jag får möjlighet att se och höra henne och hennes trio på Stockholms Konserthus i Blue House Jazz-serien i februari. Konserten är en ren lektion i samspel och spelglädje. Här finns inga av de divalater som tyvärr är rätt vanliga annars vid utländska gästspel; Sarah McKenzie kommer in tillsammans med sina medmusiker och de lämnar scenen tillsammans, som den tajta grupp de är när de spelar. Enkelhet och supermusikalitet präglar denna kvartett som överraskar konserthuspubliken genom sin starka scennärvaro och improvisationsglädje.
Det är första gången Sarah McKenzie gästar Sverige, och lite överväldigade över det varma mottagandet lovar gruppen på stående fot att komma tillbaka en annan gång. När jag efter konserten lyssnar på skivan känner jag igen många partier, men jag önskar också att Sarah McKenzie skulle göra en liveinspelning nästa gång, då det är i ögonblicket som musiken skapas. Den känslan är inte möjlig att fullt ut uppnå i en inspelningsstudio.