Albatrosh

Dela den här recensionen:

Prisade och kritikerhyllade Albatrosh spelar en jazz som i många öron torde te sig nog så komplicerad och svårtillgänglig. Avancerad och ibland nästan matematisk, med stor precision och med många toner per musikstycke. Vissa lyssningar blir jag själv mest irriterad på denna norska jazzduo. Humöret måste vara inställt på samma våglängd.
Eyolf Dale (piano) och André Roligheten (saxofon) fyller verkligen ut hela paletten på två man, och är stundtals inte så lite ettriga i spelet. Det komponerade blandas upp med det improviserade på ett levande, lekfullt vis – trots mina inledande brasklappar. Beröringspunkter finns med allt från Keith Jarrett till Håkon Kornstad.
Att de tu är så samspelta har säkert sina rötter i att de att de spelat ihop sedan 17-årsåldern hemma i Skien, vilket innebär att de snart firar tretton år som sammanflätade musikmaneter. De finner också varandra med lätthet när de går loss på sina respektive tangenter. Musikens derivata är ständigt i symbios med dess riktningskoefficient. De små krumbukterna slår – nästan – aldrig knut på sig själva; de här musikaliska tvillingarna har fäst varsin varmluftsballong i varsin navelsträng.
Det är när de släpper ballasten och tillåter syret strömma in i den komplexa kontemporära kammarjazzen som det verkligen tar fart. Och det inte alltid när tempot är som högst. Då lyfter denna Albatrosh, och svävar till synes helt utan påverkan av gravitation och notation.