Ferd

Dela den här recensionen:

Ännu en samling norsk-asiatiskt från Bjørn Ole Raschs studio i Kongshavn i södra Norge. De två senaste skivorna med östliga inslag har väl egentligen varit Annbjørg Liens soloalbum, här spelar hon fiol som en i raden av skickliga musiker. Ferd är mer Raschs egna musikaliska konstverk med en mängd gästartister, inklusive den ganska o-asiatiske Groupa-Jonas Simonson.
Det är en väldigt välgenomtänkt duett mellan de två världsdelarna, och den röda tråden och det som gör att norskt och exempelvis indiskt fungerar så bra är nog resonansrikedomen. Repertoaren är här i princip uteslutande norsk trad, men i väldigt vid bemärkelse.
Till antalet är musikerna femtiofem, alla spelar dock inte samtidigt. Det är olika större eller mindre sättningar på varje låt och upplägget är den norska grunden utfylld med improviserad musik av allehanda asiatiskt slag, eller ett slags pendanger till det norska. Skulle kunna bli hur splittrat som helst men det är det ju inte alls tack vare den norsk-asiatiska klangen och huvudsakligen Kirsten Bråten Bergs mästerliga sång. Hon sjunger emellanåt duett, alltså inte samtidigt men i samma sånger, med lika skickliga Ouch Savy från Kambodja och det fungerar alldeles ypperligt.
Bjørn Ole Raschs George Martin-influenser är tydliga och Rasch håller samma klass som den femte Beatlen. Det finns ingen chans att kunna klämma in alla musiker och instrument i en recension men övergången från sången i slutet av Nordafjells/Liti Kjersti via harpaintrot till Gamlestev följt av hardangerfela är ett exempel på välproducerat utöver det normala. Samma med bland annat norsk mungiga, ”arabisk” trumma och khmerfiolen tro, i svängiga Fanten. Och att inleda en norsk folkmusikutgåva med spel på kambodjansk fiol är snyggt, för att inte säga genialiskt.
Att Bjørn Ole Rasch själv, trots en av klaviaturer välfylld studio, väljer att hålla sig till tramporgel och mellotron är en Beatlesblinkning som inte är övertydlig men uppenbar. Vi lever i en mångkulturell värld och det är meningslöst och dumt att vrida klockan tillbaka, något som går att säga i ord, men också i toner. Det gör projektet Ferd, jag hakar gärna på den färden och är väldigt förtjust i Raschs sätt att utveckla norsk folkmusiktradition.