Daniel Romano

Dela den här recensionen:

Han fascinerar och intresserar, den ombytlige Daniel Romano. Ofta nostalgisk men aldrig romantisk har artisten länge låtit den traditionella countryn vara kostym för ett oklanderligt låtskrivande. Femte albumet Mosey innebär ett radikalt klädbyte.

Här låter Romano sextiotalets poeter och tonkonstnärer utgöra en stilistisk utgångspunkt. Initialt ljuder förvandlingen mer än lovligt schablonmässig, men den ter sig snart briljant. Ty i det amalgam av Dylan- och Cohen-sk monoprakt som lurar här ryms självantändande smatterband av formuleringar, omöjliga att blunda för.

I lika skrälliga som vackert orkestrerade kompositioner visar artisten prov på eklektisk spännvidd. Romano snuddar vid hart när hela sextio- och sjuttiotalens populärmusikaliska spektrum, men förlorar sig aldrig till längtande återblickar.

Genreflirtarna är i stället subtilt lekfulla och utgör en språngbräda till utsökt formulerade sånger, som det bombastiska öppningsspåret Valerie Leon, rakryggad rockpoesi i Hunger is a dream you die in och Maybe remember me, Gainsbourg-flirten Tolouse och den sorgset sammanfattande (Gone is) all but a quarry of stone.

I sitt odlande av konstnärsmyten må Mosey vara en hårt regisserad historia, transparent och ironiskt sammanfattad i Ballad of a thin man-pastischen Mr. E. Me. Men i det referensmedvetna ryms också ytterst självständiga kompositioner. Sinnrikt formulerade bär de en för artisten säreget brinnande konstnärlig flamma. Sällan har den lyst så skarpt som den gör här.