Oumou Sangaré

Dela den här recensionen:

Oumou Sangaré är inte bara en av Malis populäraste artister. Hon driver även ett framgångsrikt företagsimperium, med allt från hotell till risodlingar. Inte undra på att hon inte hinner få till nya skivor i samma takt som på 1990-talet. Det var då hon lanserades i väst av skivbolaget World Circuit, efter att ha sålt över 100 000 exemplar av 1990 års debut Moussolou hemma i Mali. Ytterligare två album följde i någorlunda rask takt, sedan blev det ett tretton år långt glapp innan Seya släpptes 2009.

Och nu har det alltså dröjt åtta år till Mogoya. Det är väl värt väntan, om vi ska gå efter musikens kvaliteter. Förändringarna är inte så stora i sound, även om det kanske går att skönja en nytändning tack vare skivbolagsbyte till franska No Format. Musiken är till stora delar inspelad i Stockholm av Andreas Unge – som tidigare jobbat med bland många andra Cheikh Lô – och producerad i Paris av teamet A.L.B.E.R.T., med Air, Charlotte Gainsbourg och Beck på meritlistan.

Sangaré använder fortfarande sin starka, imponerande och själfyllda stämma för att sjunga om saker som är viktiga för henne. Hon blev ju känd för sin feministiska
framtoning, med texter om kvinnors rättigheter, arrangerade äktenskap och annat som fått etablissemanget att sätta i halsen. På samma sätt är musiken en modernisering av västafrikanska traditioner, där jägarnas harplikt klingande stränginstrument kamele ngoni får sällskap av såväl synt som fiol. Men lika gärna helskön elbas, funkiga trummor och handklapp, som i luftiga Kounkoun. Afrobeatkungen Tony Allen gästar också, på dansanta singeln Yere faga, som du lätt kan discjocka efter The Stone Roses. Och allt bär Oumou Sangarés omisskännliga prägel.