Skivrecension

Kaffehäng med sväng.

Mulo Francel

Mocca swing

Skivbolag: ACT/Naxos
Recenserad av: Lennarrrt Olausson

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Mulo Francels nya kvartett möter mig, på cd nummer ett av Mocca swing, med skön, soft lounge-saxpianojazz. De trippar lekfullt vidare med titelspåret, som för övrigt är den enda låt som fått vara med på båda skivorna på detta dubbelalbum. Det övergår i en allt intensivare dans när koffeinet börjat verka. Tredje spåret är ett lågmält vibrerande, likt luften i en fridfull ljummen sommargryning vid en stilla sjö där morgondimman sakta lättar. Med morgonen kommer solens strålar som utför en liten skön dans med det porlande pianot i den kvarglömda honungsburken på verandabordet.
Det blir lätt latino före en upptäcksresa ut i den närliggande skogen där vi alla följer Francel och hans saxofon. Han leder oss in i skymningen där sländor leker med den nedåtgående solens strålar i skogsbrynet. Och så till sist, när mörkret fallit, vaggas vi till sömns efter en skön dag av Francels saxofon där den ljuder under den ensamma lyktan på verandan.
Mulo Francel, främst känd från Tysklands mest framgångsrika världsmusikgrupp Quadro Nuevo, återgår här till sin första kärlek – jazzen. Det är en återgång till rötterna, till hans fars efterlämnade jazzskivsamling, när han debuterar på ACT med dubbelalbumet Mocca swing som i all lekfullhet och upptäckarglädje utstrålar självförtroende.
Den första skivan är med saxofonisten och klarinettisten Francels nya kvartett bestående av David Gazarov bakom pianot, Sven Faller vid basen och Robert Kainer bakom trummorna.
På den andra skivan tillkommer inte bara några vänner från Quadro Nuevo utan även Münchner Rundfunkorchester under ledning av Enrique Ugarte. Här får vi inte bara flygande matta, utan även resa till Italien med en poetisk Goethe där vi till slut hamnar på gatan. Här hörs Andreas Hintersehers bandoneon i Taquito militar. Och, som nämnts, även titelspåret Mocca swing som med Münchens Radioorkester givetvis blir betydligt pampigare, och här tycker jag att tyngden ligger mer på Swing än på Mocca.
Mocca swing avslutas med Francels favorit bland jazzstandards – Misty av Erroll Garner. En het, stark ock intensiv avslutning – en drömsk oas i storstadsvimlet – med flamencogitarrduon med det för albumet passande namnet, Café del Mundo.