Bror Gunnar Jansson

Dela den här recensionen:

Vi inleder med ett recept. Låt Robert Johnson, W C Handy och Howlin’ Wolf utgöra basen. Addera en matsked Johnny Cash, en matsked Tom Waits och två teskedar John Spencer mixat med R L Burnside. Krydda med valfri garagerock. Låt stå i fullmånens sken över natten. Sedan har du Bror Gunnar Janssons Moan snake moan. Lyssna och njut!
Bror Gunnar Jansson var för mig en ny upptäckt. Förmodligen en ny upptäckt för många svenskar. Men i Frankrike har denna skiva redan släppts och blivit kritikerrosad. Han har medverkat i fransk tv och vunnit pris för sitt låtskriveri. Han är väl värd uppmärksamheten och jag hoppas han får mer.
Moan snake moan är en intensiv skiva. Alla låtar är fantastiska. Extra värda att nämnas är The church bell’s tone, TV, He had a knife in his hand samt Claude Ely-covern Ain’t no grave (kanske mest känd i Johnny Cashs version).
Jag är stum av beundran inför Bror Gunnar Jansson och hans skiva. Så pass att jag inte lyckas få alla lovord på pränt. Det här hör nämligen till det bästa jag någonsin hört. Jag lyfter på hatten och önskar Jansson all lycka och välgång. Fast det gör jag mest av egoistiska skäl eftersom jag vill ha fler skivor av honom. Och det genast!