Margo Price

Dela den här recensionen:

Margo Price har under ett decennium gjort sig ett namn som en fantastisk live-artist i Nashville, utan att lyckas få speciellt mycket uppmärksamhet från vare sig skivbolag eller radiokanaler. Efter att ha gått ner sig när sonen Ezra dog av en ovanlig hjärtsjukdom (där hon bland annat satt en vecka i fängelse för rattfylleri) lyckades hon få ordning på livet med hjälp av terapi och började skriva frenetiskt. Hon spelade in Midwest farmer’s daughter i legendariska Sun Studio i Memphis (på nätterna eftersom stället är packat med turister på dagarna) och försökte förtvivlat hitta ett bolag som var intresserat. Men ingen nappade. Inte förrän hon fick reda på att Jack White från White Stripes var ett fan. Ett möte bokades in som resulterade i att den då 32-åriga Price äntligen fick debutera på Whites Third Man Records.
Det är en djupt personlig livsresa som vecklar ut sig på albumet där tonen slås an redan i öppningsspåret Hands of time som berättar Prices bakgrund bättre än vad någon pressrelease klarar av:
”When I hit the city I joined the band/Started singing in the bars and running with the men/But the men they brought me problems/And the drinking caused me grief/I thought I’d found a friend but I only found a thief.”
”Cause all I want to do is make something last/But I can’t see the future, I can’t change the past
I want to buy back the farm/And bring my mama home some wine/Turn back the clock on the cruel hands of time.”
Det är lätt att dra paralleller till Loretta Lynn, både vad gäller röst, musik och självutlämnande texter. Själv nämner Price även Merle Haggard och Waylon Jennings som sina stora förebilder. Det här en enastående debut och det är inte konstigt att nomineringarna börjar trilla in för Margo Price. Om hon inte tömt sig helt på självutlämnande berättelser finns alla möjligheter att hon följer tätt efter de senaste årens megahyllade Chris Stapleton och Jason Isbell.