Cristina Branco

Dela den här recensionen:

Efter tolv album är det tydligt att Cristina Branco alltid gått sin egen väg, och det är inte alltid den väg som vänner av traditionell fado föredrar. Hon har lanserat flera nya sånger än någon annan i dagens fado, sjungit tango och chanson, experimenterat med oväntade arrangemang. På denna nya skiva sjunger hon genomgående på portugisiska. Bland de tolv numren finns en enda standardsång, resten är nytt material. Tonen är intimt kammarmusikalisk, och Bernardo Couto på portugisisk gitarr, Paulo Figueiredo på piano och Bernardo Moreira på kontrabas svarar för ett luftigt, lyhört komp. Cristina Branco sjunger som alltid med en glasklar sopran, stor omsorg om varje detalj och tekniskt obesvärat. Några nummer låter så knepiga att de knappast kommer att sjungas av någon annan. Men den melodiskt ljuva Alvorada är lätt att ta till sig, och tillsammans med den lågmält poetiska och romansliknande Quando julgas que me amas är den höjdpunkten på ett album som inte tillhör Cristina Brancos mest lättillgängliga, men som vinner i längden. Menina vittnar om en artist med stor integritet och en respektingivande konstnärlig medvetenhet.