WAO

Dela den här recensionen:

Finskt, svenskt och lite meänkieli diktat av Vilho Akseli Ollikainen, född i Savolax 1934 men som ung kommen till Sverige och Norrbotten där han så småningom bosatte sig i Ullatti, öster om Gällivare. Där fördrev han sin tid med att medelst penna och papper betrakta omvärlden, Sveriges förste bloggare ungefär. Konstnär var han också.
Svenska J P Nyströms har tidigare tolkat Ollikainen på skiva och bandets medlemmar Markus Falck och Göran Eriksson har här tillsammans med finska JPP:s Arto Järvelä samt Susanne Rantatalo och Jan Johansson från Jord gjort en Vilho Akseli Ollikainen-hyllning med sjutton sånger ur hans digra repertoar.
Den artonde sången på skivan sjunger Vilho själv från ett rassligt magnetband, något bättre är nog inte möjligt eftersom han avled 1998. Men man vet aldrig, WAO gör honom levande här och har med hjälp av instrument typiska för norrbottnisk och finsk musik hämtat inspiration från allt från Alice Tegnér och Svend Asmussen till den norrbottnisk-finska folkmusiken – så låter det i alla fall i mina öron. Och kanske ur Kalevalas underbara värld, finsk folkpoesi är detta så in i bälgen, speciellt i styckena med kanteleinslag.
Några av skivans riktiga pärlor har vacker stämsång av samtliga medlemmar. Efter sång två och tre tänker och tycker jag att denna supergrupp nog skulle kunnat arrangera musik som sticker ut lite mer. Men barnvisan Godis, som handlar om att ta tillvara på vad naturen har att bjuda, höjer nivån igen (kanske reagerar jag extra positivt för att jag vid första lyssningen rensar svamp) och sen hålls den på topp intill sista humpat.