Davide Salvado

Dela den här recensionen:

Sångaren Davide Salvado har tillbringat en stor del av sitt liv med att resa runt bland byarna på den galiciska landsbygden för att samla in traditionella rytmer, sånger och danser. Det har huvudsakligen varit kvinnor som han har lärt sig av, men inte bara den folkliga musiktraditionen, utan ett sätt att leva, en livsinställning. Kärleken till alla traditioner, som korgmakeri, jordbruk, respekt för land och språk; som Salvado förklarar: sång betyder mer än bara musik.
Lobos (Vargar) är Salvados andra soloalbum och är en hyllning och ett tacksamhetsbevis till alla pandereteiras (tamburinspelande sångerskor) och dansare, dessa starka och anonyma kvinnor, som har lärt honom att vara den han är. Sångerna handlar om olika typer av vargar, från konstnären Isaac Díaz Pardos keramikvargar till de som förvandlas till människa när de sjunger.
Salvado sjunger, spelar pandeireta på de flesta spåren och andra slagverk på några spår. Hans röst är känslofull och karismatisk. Han låter trovärdigt ”gammal”, på ett ungt och respektfullt sätt. För en självlärd sångare är han väldigt medveten om det traditionella idiomet. För övriga instrument – dragspel, harpa, fiol, gitarr, klarinett, och en något störande saxofon – svarar bland annat musiker från grupperna Coetus, Berrogüetto och Sumrrá.
De bästa spåren finns på skivans andra halva – den utsökta, traditionella Só, där Salvado är den enda musikern; den orientaliskt klingande A vida, med säckpipa, kaval och turkisk cümbüs och avslutande Liulfe, vars ensliga trumpet har allt det där atmosfäriskt jazziga som saxen inte lyckas frambringa.