The Gloaming

Dela den här recensionen:

The Gloamings relativt korta karriär och två studioalbum har varit en sådan succé att det känns naturligt att deras tredje skiva är inspelad live, på National Concert Hall i Dublin. Dels är deras musiks flödande karaktär sådan att den bäst kan tas in och avnjutas i bandets närvaro, dels visar en liveskiva på den lätthet med vilken de skapar sina tonvävnader, utan studiotrick, omtagningar och pålägg.
Gruppens arbetsmetod är fulländad och minutiöst genomarbetad. De fem medlemmernas respektive bidrag, lyhördhet och tekniska kunnande är grundläggande för bandets sound, inte minst Caoimhín Ó Raghallaighs närmast experimentella hardanger d’amore. Men i centrum sitter klart och tydligt Martin Hayes med sin fiol som med Dennis Chaill och hans gitarr under flera år utarbetade blåkopian för det här flödande, expansiva och inte minst hypnotiska sättet att tolka irländsk folkmusik.
The Gloaming är huvudsakligen en instrumentalgrupp. Gripande, intensiv, upphetsande. Som jublet efter 13 minuter långa The sailor’s bonnet visar. Men också Iarla Ó Lionáirds sånger är fulla av allvarlig passion, inte minst hybriden The pilgrim’s song, som drivs på av en manisk fiol och öppna ackord på pianot, utan att rubba Ó Lionáirds lugna, nästan meditativa sång.
Gruppens pianist och producent, Thomas Bartlett, har gått igenom två års inspelningar från NCH med bandet och har valt ut en dryg timme musik; sex spår, det kortaste sju minuter långt, det längsta inte mindre än 18 minuter. Det kunde gärna ha varit fler spår. Och längre.