David Crosby

Dela den här recensionen:

Det skaver aldrig om David Crosby. Den mjuke kärleksprofeten har tacklat omvärldens orättvisor just så, med trösterik optimism. Det ger honom ett mindre mångbottnat emotionellt spann än flera samtida kollegor. Men konsekvensen är också David Crosbys artistiska styrka.
I över fem decennier har artisten slipat sin form och sällan har han låtit så bra som här, vare sig på egen hand eller i återkommande sällskap. Lighthouse är en mer välsammanhållen uppföljare till två år gamla Croz, ett album som alltjämt närmade sig det fina språk som artisten fann på solodebuten If I could only remember my name, och 1993 års Thousand roads.
Den försiktiga och lätt psykedeliska folkrocken finns förstås här. Men Crosbys uttryck är än luftigare, närmast transparent i avskalat anslag. Det ger utrymme för stilla reflektioner, ett vackert sparsmakat gitarrspel, men framförallt för en ytterligt närvarande, mild röst som försiktigt lyser upp allt mörkare tider.