Yazz Ahmed

Dela den här recensionen:

Ovanför de trixiga riffen flyter Yazz Ahmeds trumpettoner, klockrent och välintonerat. När hon spelar genom band-eko får jag vibbar från Bitches brew, medan de suggestiva keyboardljuden ger känsla av Mulatu Astatke.
Själv droppar hon Rabih Abou-Khalil som referens och som den som visade henne vägen till att blanda orientalisk musik och jazz. Han, precis som många andra och nu Ahmed, får jazzen och Orientens musik att smälta samman som den självklaraste saken i världen.
Ahmed, med rötter i både Storbritannien och Bahrain, har fått ihop en väldigt varierad skiva. Atmosfäriska ljudlandskap, dragningar åt fusion, improvisationer i mindre konstellationer som duo med vibrafon till större jazzensemble med bland annat percussion och basklarinett. Men aldrig känner jag att det blir splittrat, så bara det är en bedrift i sig. Jag får känslan av att det är en skiva som vuxit fram ut ett medvetet längre arbete med högt satta konstnärliga ambitioner. En konceptskiva utan uttalat koncept som både fängslar och fascinerar.