Maher Cissoko

Dela den här recensionen:

Låtarna på skivorna med Sousou & Maher Cissoko är till stora delar feelgoodmusik. Västafrikanska rytmer och melodier som mixas med svenska inslag (Timbuktu, nordisk folkmusik), oftast musik som bjuder upp till rörelse och dans. Den västafrikanska harpan, koran, är i centrum, men även sång, slagverk, och andra instrument. När Maher Cissoko, som tillhör en griotsläkt med 700-åriga anor, släpper sin första soloskiva är känslan annorlunda. Naturligt, med endast kora och röst, men det är som att låtarna blir mer reflekterande när han inte har hustrun och medmusikern vid sin sida.
Koramusik kan vara sövande. En bekant har berättat att han somnat under en konsert med instrumentets fanbärare Toumani Diabaté. Korans meditativa egenskaper har således både för- och nackdelar. Maher Cissoko avslutar skivan med några riktigt lugna låtar, en av dem är en vaggsång. Det är fint. Jag sjunker ner i soffan och känner mig harmonisk i hela kroppen.
Samtidigt varierar han sitt spel och sjunger på många av låtarna, ökar tempot, som på Mame Diarra, en hyllning till en av förgrundsfigurerna inom den sufistiska inriktningen mouridism som har sitt centrum i Cissokos hemland Senegal. Pardon Madame, en annan av de starkaste sångerna, handlar om våld mot barn. Jag förstår inte språket, men tonen i rösten berättar att det är musik med ett viktigt budskap.