Justin Townes Earle

Dela den här recensionen:

När jag pratade med Justin Townes Earle för två år sedan hade vi ett samtal om tillståndet för countryn i hemstaden Nashville som han återvänt till efter en sejour i New York. Earle, son av Steve Earle, skrädde inte orden och avslöjade att han var på väg ifrån Music City. Samtidigt berättade han att han för första gången kände att livet är och kan vara fantastiskt. Mycket av detta tackade han sin hustru: ”Jag har behövt all den här tiden för att bli redo för henne”. Sade han.

Sedan det där samtalet med päronträden i blomning över Music Row har Justin Townes gjort slag i saken och flyttat västerut. Han tycks ha mått bra av flytten. På nya skivan Kids in the street sjunger Justin stundtals bättre än någonsin och samarbetet med producenten Mike Mogis har klätt Earles sånger i en ordnad och större kostym. Orgel och blås ligger koordinerat som på vilken nittiotals-Van Morrison som helst och han kan med viss ömhet se tillbaka på sin barndom.

Justin Townes har alltid varit en skarp låtskrivare. På gott och ont har plattorna skjutits iväg lite grann från höften. Det ligger ju i Earles estetik. Kids in the street är en platta där Harlem river blues möter The Good life. Något av desperationen är borta men har i stället fått ett fördjupat tal.

Öppningsrockabillydängan Champagne Corolla är inte på något sätt emblematisk för Kids men sätter igång twistknäna ordentligt och med sorgsna Faded Valentine går foxtroten igång på vilket stadshotell som helst. Same old Stagolee är förfestens Mance Lipscombs och Kids in the street är efterfestens My hometown. Bonusspåret är en helakustisk cover på Paul Simons Graceland. Earle reser i tiden och har både sig själv i dåtid och framtid med sig.

”My traveling companion is nine years old / He is the child of my first marriage / But I’ve reason to believe / We both will be received / In Graceland”

Såklart. Grindarna är öppna. Frågan är om du hittar något där som du inte redan har hittat i djupet av ditt hjärta.