Dristig & Drabanterna

Dela den här recensionen:

I omslaget till detta minialbum står det ”År 2016 föll vi men reste oss åtskilliga gånger”, vilket kan tolkas dubbelt, dels som gällande bandet och dess musiker, dels gällande samhället. Dristig & Drabanterna menar att ”vårt samhälle har blivit djävligt kallt” och det går ju att hitta en hel del argument för den ståndpunkten. För bandet ifråga så är det ett klassiskt klassperspektiv som gäller.
Uppväxt som jag är på 1970-talet känns utgångspunkterna igen. Om de har någon bäring i dagens samhälle är en svårare fråga. Mycket av den progg som gjordes på 1970-talet har jag ärligt talat rätt svårt för främst musikaliskt. Det lät i mina öron bedrövligt om kanske främst den politiskt agiterande proggen.
Som tur var gäller det inte den här gruppen. Dristig & Drabanterna består av tre musiker plus några gäster. De klär sina politiska visor i en attraktiv musikalisk dräkt, huvudsakligen akustisk med bland annat gitarrer, bas, banjo, orgel och slagverk. Visorna marineras i en hel del folkmusikaliska inslag och en gnutta blues.