Skivrecension

It’s hard
Popmodern jazz

The Bad Plus

It’s hard

Skivbolag: Okeh Records
Recenserad av: Timo Kangas
Publicerad: 28 nov 2016

Dela den här recensionen:

Den här trion från Minnesota-Wisconsin började göra väsen av sig i början av millenniet genom att förflytta covervalen in i samtiden. I stället för de klassiska standardlåtarna valde The Bad Plus sånt som Nirvana, Flaming Lips och Aphex Twin. Ja, och Radiohead förstås, men just det bandet har ju blivit ett lika standardmässigt val för kategorin ”unga jazzmusiker” som en gång, säg Sting.
Lite förvånande då att The Bad Plus på nya skivan väljer att tolka Cyndi Laupers ballad Time after time som ju Miles Davis gav sig på redan 1985 (nej, det här är inte jazzstandardlåten av Sammy Cahn och Jule Styne). Trion skänker även Peter Gabriels Games without frontiers en lätt dissonans, strippar Kraftwerks The robots från det allra mest mekaniska samt hedrar den nyligen bortgångne Prince i The beautiful ones. Mest lättsmält är kanske Don’t dream it’s over, där Crowded Houses melodiska dänga fortfarande känns middagsbords-fähig. Mest humoristiskt färgad är I walk the line, där Johnny Cash verkar ha fått sig en snubblande fyllegångstil. Och att göra Barry Manilows gamla hit Mandy, till synes utan pokerface, är en jazzbragd.
Då är attacken en annan när The Bad Plus kastar kompassen helt i Yeah Yeah Yeahs låt Maps, eller i tolkningarna av nummer från Ornette Coleman och Bill McHenry. Att trion anammar dessa avantgardejazz-lutande nummer mitt i all pop och rock skänker albumet en välbehövlig kontrastverkan. McHenry är för övrigt en nu verksam jazzsaxofonist och kompositör som använt sig av just The Bad Plus-medlemmar vid sina konserter. Det förvånar inte, för basisten Reid Anderson, pianisten Ethan Iverson och trummisen David King kan verkligen spela. De fungerar välsmort ihop på It’s hard, som faktiskt är The Bad Plus första album med den här typen av covers på åtta år.


Fler recensioner

Annonser