Carsten Lindholm

Dela den här recensionen:

En uppsjö musiker, hela femton stycken, spelar på trummisen och kompositören Carsten Lindholms tredje album, men i sättningar som skiftar för varje låt. De är oftast endast mellan tre och fem som medverkar på varje spår, och därmed blir sounden helt olika. Inte mindre än fem trumpetare och lika många basister är med, och därtill klaviaturer i de flesta låtar. Men som albumtiteln avslöjar är Lindholm inspirerad av indisk musik, och det hörs inte minst genom att sitar är soloinstrument i ett antal spår.
Ibland är musiken rätt fet, med groovig bas och tjutande Rhodespiano, andra gånger är den betydligt mer luftig, som i låten J.G, med rasslande cymbaler och en rejält rumsklangförsedd vibrafon. I andra låtar, exempelvis Konnakol, är det trumpeten som får mycket rymd. Lindholms kalimba ger också ett annorlunda bidrag till soundet här och där.
Kompositören kan onekligen konsten att skriva för många olika sättningar och ändå få ihop en intressant och sammanhållen skiva, men 71 minuter är lite i längsta laget för en lyssning.