Emily McEwan

Dela den här recensionen:

Fram på småtimmarna alltså. När man som Sammy Cahn fastnar i tankesnurror om livet och kärleken medan omvärlden sover.
Den internationellt kända (i Japan och Korea bland annat) sångerskan Emily McEwan har tillsammans med basisten Josef Kallerdahl och pianisten Jonas Östholm tagit fasta på det där, och spelat in åtta klassiker av Sammy Cahn och vännen Jule Styne, duon Jay Livingston och Ray Evans och andra. Det är reducerade tolkningar, avskalade utan en ton för mycket.
McEwan är säker och fraserar snyggt, men bortsett från den mer lekfulla tolkningen av Antonio Jobims och Gene Lees Double rainbow lägger hon inte till så mycket av sig själv i mina öron. Starkast intryck gör absolut Bill Evans Turn out the stars med text av samme Gene Lees, ett slags replik på W H Audens sorgedikt Funeral blues. Den hanterar Emily McEwan med stor klokskap och känsla för ordens valörer. Också Östholms solo på samma spår hör till skivans höjdpunkter.