Owe Almgren

Dela den här recensionen:

För mig har Owe Almgren blivit känd främst i de grupper där han spelar tillsammans med sin fru; Martina & Owe Almgren Quartet samt Moz Trio. Båda dessa grupper utmärks av melodisk och finurlig jazz med ett klart eget uttryck. Så det var med viss förväntan jag började lyssna på Owe Almgrens andra egna album. Här är det ingen grupp som spelar, utan en rad olika instrumentalister som bidrar på något eller några spår. Owe Almgren vill, liksom på sin solodebut, utforska elbasens möjligheter, fast den här gången i lite olika musikaliska landskap. Mycket rytmer blir det där elbasen är del i grooves från trummor och mallets, men också en hel del mer prosaiska låtar med stråkar där det melodiska spelet får utrymme. En utforskande musik med spår både av modern jazz och fusion, där det lika mycket är kompositören och arrangören Owe Almgren vi får ta del av. Visst kan man lyfta fram enskilda musiker och enskilda låtar, men det är som helhet jag främst uppskattat skivan. Helheten blir till en resa i artistens musikaliska universum, en plats jag gärna ägnar en hel del tid till.