Skivrecension

Vispoesi Lira Gillar

Ulrika Nätterdal

Hjärtkamrat Karlsson

Skivbolag: Egen utgivning
Recenserad av: Bengt Eriksson

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Hur mycket musik man än lyssnar på finns det alltid någon artist man missat som man inte borde ha missat. Ulrika Nätterdal, som jag hör första gången på hennes nya, andra album Hjärtkamrat Karlsson, är en sådan artist. Omedelbart fastnar jag för hennes sång och röst. Livspigg är ju fel ord – däremot kan rösten beskrivas med ordet livskraft. Det finns ett trots i hennes röst, en livlig protest mot dumheter, sorg och bitterhet. Hennes sång förmedlar styrka och kraft rätt in i mitt hjärta.
Hon både diktar och sjunger så personligt, som sig själv, sin egen vispoet. Snarare det än sångpoet, även om musiken och kompet kan växla i antalet musiker och mellan genrer så är Ulrika Nätterdal nog en visartist. Texterna, som ofta handlar om närhet och vänner, skriver hon själv, medan hon i melodierna samarbetat med Johanna Fridolfsson. Låten Vem hade kunnat tro att det kluckar under snön blir nästan-country med Mats Erikssons fina gitarrplock och Man måste inte prata är skumpigt svängig jazz med David Törnebäck, piano, samt bas och trummor. I Lindansösen sjunger Ulrika om hur det är att leva med adhd.
Och hon behöver inte ens ha eget material för att det ska bli personligt. Baby, baby och Closer framförs lika egenartat – åtminstone jag hade kunnat tro att bägge låtarna varit hennes egna om hon inte angett ursprungen (Fläskkvartetten med Freddie Wadling respektive Tomas Boström). Fascinerande också att Ulrika Nätterdal liksom förlänger livet på en vis- och sångstil som egentligen gått ur tiden. Hon kunde varit samtida med Turid (Lundquist).