Mark Olson

Dela den här recensionen:

Den som såg någon av Mark Olsons spelningar på senaste Skandinavien-rundan torde vara införstådd med faktumet att artisten inte längre är särskilt intresserad av att upprepa moderbandets välformulerade folkpop. I stället väljer artisten att tillsammans med livskamraten Ingunn Ringvold komponera betydligt mer avskalad musik med influenser från utanför den västerländska musiktraditionen.
Det är i sig ingen dålig sak. Olson och Ringvold utforskar här, om inte tongångar, så instrument från Asien och Afrika och låter dem lekfullt samspela med Olsons mer bekanta instrumentering. Det hade kunnat ljuda spännande om det inte vore för den klumpighet med vilken såväl parets kompositioner som instrumentlekar tar sig uttryck.
Det hela ljuder nyförälskat och äventyrslystet men också slarvigt sammanfogat och på det hela taget sorgligt substanslöst.