Mathias Landæus

Dela den här recensionen:

Säreget soloalbum med pianomusik av Mathias Landæus. En personlig historia skriver upphovsmannen. Och något av ett konceptuellt projekt, i meningen att Landæus gav sig själv två regler för skapandet av skivan: Alla ljud måste komma från den Steinwayflygel från 1919 som hans ”hippa farmor” en gång gav honom, och det är fritt fram att manipulera dessa ljud på vilket sätt han önskar.
Resultatet är en fin och spännande skiva, elva låtar med mycket olika karaktär. Ena stunden tycker man sig stå och lyssna till en sordinerad karibisk underhållningsorkester – eller som om man lyssnade till den i pälsmössa. Nästa stycke låter som soundtracket till en film om regnskogens mirakler, och åter nästa som en pianist som försiktigt prövar melodi-idéer på en ärvd flygel.
Det är lustfyllt och ofta vackert. Som den erfarne musiker han är litar Landæus på sin instinkt där han sitter ensam i en hyrd lokal och jobbar. Där bearbetar han frågor om existensen. Processar alltsammans. Det är fint och ganska rörande.
Och man kan aldrig överskatta betydelsen av en hipp farmor.