Rhiannon Giddens

Dela den här recensionen:

Med tanke på den nuvarande amerikanske presidentens politiska inriktning står det klart att artister som Rhiannon Giddens behövs mer än någonsin. Med sin bakgrund i Carolina Chocolate Drops, ett oldtime-strängband bestående av svarta musiker, har hon gjort sig känd som en stark röst för svartas rättigheter. Det räcker med att gå till titeln på det här albumet – uppföljaren till solodebuten Tomorrow is my turn som kom 2015 – för att förstå att Rhiannon ställt sig överst på barrikaderna den här gången.
Det börjar redan i inledande At the purchaser’s option där Giddens ikläder sig rollen som slavflicka som blivit gravid efter en våldtäkt av hennes ägare. I tre korta verser och en refräng målar hon upp en berättelse som rymmer ett lands hela mörka historia.
I Julie kastas vi in i dialogen mellan en slav och hennes ägarinna som diskuterar huruvida tjänsteflickan ska ge sig av när nordstatsarmén närmar sig plantagen. Allt eftersom samtalet utvecklas får vi reda på att ägarinnans påstådda varma känslor för tjänsteflickan inte hindrat henne från att skapa sig en rejäl förmögenhet genom att sälja slavkvinnans barn. Smärtan i Giddens röst flätas samman med det vemodiga samspelet mellan banjo och fiol och låter mer som en hundra år gammal bergsballad från Appalacherna än något som skrivits 2017.
Om Rhiannon Giddens ägnade debuten åt att uppmärksamma låtar skrivna av – till stor del bortglömda – svarta kvinnor, handlar Freedom highway om att föra arvet från medborgarrättsrörelsen vidare. Här får slavarna ta plats, liksom de unga svarta män som skjutits till döds av poliser under de senaste åren (som i funkiga Better get it right the first time.)
Även om Rhiannon Giddens fortfarande står stadigt rotad i oldtime-traditionen tillåter hon sig att ta ut svängarna desto mer på Freedom highway jämfört med debuten och inkluderar såväl gospel som funk, blues- och jazzinfluenser. Trots att det kan upplevas aningen spretigt känns albumet ändå som en helhet, mycket tack vare Rhiannons förmåga att skriva smått fantastiskt medryckande låtar (hon har varit med och skrivit nio av albumets tolv spår). Dessutom tränger sig hennes karaktäristiska, fylliga och starka röst in i varenda beståndsdel av den här imponerande uppföljaren.
Skivans allra sista rader, som skrevs av the Staple Singers redan 1965, känns mer aktuella än någonsin:
”The whole wide world is wonderin’ / What’s wrong with the United States / Yes, we want peace / If it can be found / We’re marching the freedom highway / And we’re not gonna turn around”