Skivrecension

People’s music

Stick In The Wheel

Follow you true

Skivbolag: From ere Records
Recenserad av: Lars Fahlin

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Stick In The Wheel, från nordvästra London, är en av dessa nyare engelska folkband (skivdebuterade 2015) som gjort ett starkt intryck inom folkmusiken utan att ha – eller kanske just för att de saknar – en folkmusikalisk bakgrund. Deras attityd är till stora delar punkrockens: en del ilska, en del energi och en stor del socialt engagemang, som ju också är en av folkmusikens byggstenar.
Deras valda teman är vad de själva kallar ”people’s music”, sånger om riktiga människor och deras dagliga liv. Om de medellösa, de förorättade och de bortglömda: White Copper Alley handlar om en kvinna vars omständigheter tvingar henne till prostitution, Weaving song tar upp ett yrke och en yrkeskår som har försvunnit i vårt moderna samhälle.
Dessutom jobbar Stick In The Wheel med stämningar. Ödesmättat, påträngande, dronerikt, gothic. Abbots Bromley horn dance kunde vara hämtad från skräckfilmen Dödlig skörd (The Wicker man). Avslutande As I roved out är en fräck, spännande, kort men intensiv techno-rysare. Och med en ironisk glimt i ögonvrån visar man ett ögonblick av nästan romantisk söthet på en sång betitlad The Blind beggar of Bethnal Green.
Sångerskan Nicola Keareys röst är omedelbar, sträv, orädd och kontrastrik. Ena stunden tar hon inga fångar, nästa kan hon låta längtansfull och sorgesam. Hon sjunger på sin naturliga Cockney-dialekt, vilket för tankarna till gammaldags music-hall. Utom när hennes röst behandlas med autotuner, på titellåten.
Sångerna ackompanjeras av Ian Carter (gitarr, syntar, beats), Fran Foote (dragspel, blockflöjt), Ellie Wilson (fiol, viola) och Si Foote (trummor, slagverk) i intensiva arrangemang. Kearey sjunger ensam a cappella på Unquiet grave, och med bandets harmonier på omkvädet av Poor old horse. Då låter Stick In The Wheel nästan som en vanlig folkgrupp. Men bara nästan.