Dark Bottle

Dela den här recensionen:

Tammerforsbandet Dark Bottle vet hur man förpackar en skiva. LP-omslaget är utformat som en pizzakartong (men är dock inte en dylik, inte som den pizzakartong The Hellacopters verkligen langade ut en tolva i en gång i tiden). Ur omslaget drar man ut skivan som är en bildskiva i form av en pizza. Topping på ena sidan och pizzabotten på den andra.

Kongenialt då skivan inleds med den humoristiska men samtidigt samhällskritiska Ballad of the 5 euro pizza, som bär drag av både country, bluespunk och irländsk folkmusik. Låten handlar om när den finska polisen använde sig av sociala medier för att försöka förmå finländarna att inte handla pizzor för lägre priser än 6 euro då ordningsmakten misstänkte utbrett skattefusk bland pizzerior.

Perusulkomaalainen blues (”Ursprungsutlänningsblues”) är just det: en snabb, nästan rockabillydoftande – ja, Dark Bottle nyttjar kontrabas – och skränig bluesdänga. Den, liksom direkt påföljande Bad brownie #14 ekar också lite av punkiga roots-undersökare från förr, som The Gun Club. Inte illa, inte illa alls! Banjon går på högvarv och fajtas med ilskna elgitarrer och snabba shuffletummor.
I Nothing ever happens on the highway tar kvartetten det lugnare. Gitarren bär reverben stolt medan banjon klingar ödsligt. I only wanted a home startar minst lika lugnt men mitt i låten larmar bandet i gång som rena metalbandet bara för att lika snart återfinna det banjobaserade balladstuket. Skivan avslutas med den traditionella melodin Pretty Polly – enda låten som inte är skriven av ledsångaren Donald Lupo – men även den lyckas bandet ta ut i yttre rymden mot slutet.

Five euro pizza är inget för strikta traditionalister alltså, men för alla som kommer från ett larmigt rockhåll bjuder Dark Bottle på en tilltalande ösig anrättning toppad med några rykande heta skivor chorizo … Ja, en ynka korvskiva pryds bildskivan av i alla fall. Fem euro var det ju.

Bandet var i Sverige i helgen som gick för spelningar i Stockholm – där de gästades av Camper Van Beethovens Jonathan Segel på fiol – och Örebro. De har lovat att återvända senare i år. Då vill jag stå längst fram.