Skivrecension

Visor

Robert Wikberg

En vispirats låtskatt

Skivbolag: Hardcordion
Recenserad av: Timo Kangas

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Robert Wikberg trollar fram en lp-skiva med utviksomslag ur sin svarta hatt. Ja, han sjunger ju om en misslyckad karriär som trollkarl med tricktorka i inledningsspåret. Denna musikaliska magus trolleriredskap består av en stålsträngad akustisk gura, lite slängigt spelad, och så en personligt stakande rimstil med art-i-ku-la-tion som är lika fri som den halvpanka men bohemiska huvudpersonen i låtens text.
Wikberg föddes på Åland och växte upp i Åbo, Finland. Kanske är det detta, i kombination med att Wikberg numera bor i Örnsköldsvik, som ger artisten hans personliga uttryck. Dialekten är en nog så viktig poäng i sammanhanget.
Förutom Bengt Sändh misstänker jag att Robert Wikberg lyssnat en del på tidigare KSMB- och Strindbergs-barden Johan Johansson, som har ett liknande punkigt vissångarutryck. Texter med underifrånperspektiv och en kompromisslöshet som till och med sparkar mot kollegor i de egna leden. Låten Vad har man då att klaga på? tar avstamp från beskrivningar från de välbesuttnas fina rum för att avslutas med en känga åt punkare som skramlar med tomma tunnor.
På andra ställen sjungs det om mentalsjukhus, moshpits, JAS-plan, krig, droger, självmord, tv-serien Lost och radioapparater som spelar Justin Bieber och Adele. Ja, och självbefläckelse förstås. För det skabrösa och profana ligger alltid nära till (höger-)hands för Wikberg. Som i Agnes, en lång uppräkning av ett persongalleri med vitt skilda musiksmaker. Låtens huvudperson har svårt att få sin musik hörd på fester då Agnes mest gillar könsrock, Onkel Kånkel och Johnny Bode.
Här finns även en trudelutt som kittlar dödsskönt i kistan, betitlad Älskog på gravgården. Den nya folksjukan handlar om att smittas av diverse besvär strax under mellangärdet men också om att smittas av folkmusik. Så illa går det för visans protagonist att repet – tillverkat av en sträng – är enda lösningen. Misslyckandets mantra är dock alltid nära, som i Ett rep alltför långt där huvudpersonen aldrig riktigt lyckas få höra döden spela fiol.
Nej, någon vän och skönsjungande vissångare är han inte, Robert Wikberg. Jag undrar just vad lärarna på visskolan i Västervik tänker om eleven som gått hos dem i halvannat år och nu sjunger så ocensurerade visor. Vi andra kan stänga av moralkakan som jäser i ugnen och i stället avnjuta denna fullständigt oväntade, ohyfsade debutant. Vad har man då att klaga på?, som det heter i visan.