Les Filles de Illighadad

Dela den här recensionen:

När Les Filles de Illighadad — kusinerna Fatou Seidi Ghali och Alamnou Akrouni — turnerade i Europa med två andra släktingar gjorde de ett stopp i en tysk skivstudio och spelade in denna sin andra skiva. Debutplattan var helt akustisk, inspelad i deras by i Niger. Nu har de precis som under delar av konserterna även plockat upp elgitarrer, vilket resulterar i att tuaregkvinnorna (Ghalis bror är i och för sig med och spelar, också på gitarr) uppvisar en ännu större likhet med andra tuaregakter, som Tinariwen eller skivbolagskollegan Mdou Moctar.
Den avslappnade känslan är alltjämt kvar och är styrkan även på Eghass Malan. Jag är mest förtjust i de akustiska sångerna, som även finns på nya skivan. På Jori, med påträngande sång av Ghali och Akrouni, hamnar gitarrerna i skymundan, rösterna och handklapp skapar en malande, hypnotisk stämning. Det är en tendesång, traditionell musik som kvinnor framför, med just handklapp, sång och slagverk. Telillite, skivans längsta låt, har en liknande atmosfär, men nu har gitarrerna en tydligare roll och trummorna är helt tysta.
De har något alldeles eget, Les Filles de Illighadad. Hela skivan är bra, elgitarrerna är lika mjuka som vassa, och blir en naturlig, integrerad del av låtarna. Tuareg­musik med kvinnor som spelar gitarr finns egentligen inte, men Fatou Seidi Ghali struntar i konventionerna. Hon är en före­bild, inte bara i Sahel, utan även i ett vidare ­perspektiv.