Skivrecension

Progressiv rock

King Crimson

Earthbound

Skivbolag: Panegyric
Recenserad av: Lars Fahlin

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Med utgivningen av Earthbound’s 40th anniversary edition har slutligen alla King Crimsons 1970-talsalbum kommit ut i polerade och expanderade cd/dvd-versioner. Skivan spelades in på kassett under gruppens USA-turné i februari 1972. Ljudkvaliteten är inte något att skryta med och plattan hade antagligen inte släppts om inte gruppen hade splittrats direkt efter turnén, eftersom man antog att den skulle bli King Crimsons svansång.
Earthbound är rik på distortion och brus och är en av världens första officiella bootlegs, något som med tiden har blivit en ganska populär sidogren i dagens musikindustri (inte minst för Fripp själv). Men vad skivan saknar i ljudkvalitet lade musikerna till i energi och inspiration. I alla fall på 21st century schizoid man och The Sailors tale, som är intensiva och dramatiska. De jam-baserade låtarna Peoria och titellåten är ganska ointressanta improvisationer som tyngs av sångaren Boz Burrells scatsång, även om Mel Collins sax gnistrar till lite på den senare. Singelbaksidan Groon har växt från 3:30 koncisa minuter till en mer än fyra gånger så lång kvarnsten, med vidhängande trummsolo.
Den här jubileumsutgåvan har något bättre ljud och har på cd:n utökats med versioner av Pictures of a city, Formentera lady och Cirkus, sånger som onekligen hade gjort originalutgåvan betydligt intressantare, om de hade fått ersätta jammen.
Dvd:n innehåller samma spår plus ytterligare fyra spår samt en radioinspelning gjorde under samma turné, följaktligen med mycket bättre ljud (men även här med låtar med scatsång och trumsolo). Plus ett specialgjort kollage med sax och gitarrsolon från elva versioner av 21st century schizoid man, en lustifikation på 54 minuter kallad: Schizoid men. Vad annars!