Snorre Kirk

Dela den här recensionen:

Snorre Kirk är inte bara välmeriterad trumslagare utan också kompositör som sedan ett antal år har sitt egna band. Här möter vi en otroligt samspelt ensemble som klarar av swing, beguine (tror jag) och kollektiv New Orleans-improvisation med en oerhörd finess. Kirk har fångat själva essensen i 1930- och 40-talets ömsom bluesiga ömsom glättiga sound och tar oss med på en resa till en speakeasy i Harlem under de nämnda årtiondena.
Kirk låter trum-chopsen vila och nöjer sig med att smakfullt och tajt hålla takten samt stötta och lyfta fram sina medmusiker där särskilt Magnus Hjorths fantastiska pianospel får lysa. Bland de övriga musikerna i septetten är det en stor fröjd att lyssna till Klas Lindquists altsax och klarinett, Jan Harbecks luftiga och för stilen passande tenorsound samt Magnus Wiklunds bluesiga trombonsolon som verkligen känns i magen.
Jag tror inte det är en skiva som jag kommer att lyssna på jätteofta då jag oftast föredrar jazz av mer modernt snitt men den som söker välarrangerad och tidstypisk jazz med stor spelglädje och musikalitet behöver inte leta längre.